En Strålande Utsikt

-för en 'bättre värld'

We were the kings and queens of promise; eller: mitt Livs prestation

En sång kan bära med sig så mycket mening; jag tror att alla människor med tillgång till musik bär någon speciellt låt extra nära hjärtat. Det kan vara rytmen, texten eller minnena som följer med låten som gör den extra värdefull för just dig eller mig. Även jag har sådana låtar, och jag tänkte idag berätta om den låt som för mig bär allra mest mening och varför.

We were the kings and queens of promise

Between heaven and hell, Heaven and hellFör att förstå varför jag gillar den, bör jag förklara vilket sammanhang jag förknippar låten med. Jag arbetade för UNICEF på Peace and Love-festivalen förra året. Ett av banden som jag allra helst ville se var 30 Seconds to Mars, vilka jag har gillat sedan jag var nybliven tonåring. De hade precis släppt ett nytt album och framförde bland annat Kings and Queens, med vilka hela publiken sjöng med och flera skrikande fans fick komma upp på scenen. Det var oerhört mäktigt. Detta är det bästa band jag någonsin har sett. Men detta är inte anledningen till att jag är så fäst.

Ett par månader senare åkte jag till Tanzania för att gå med vid sidan om diverse sjukhuspersonal på ett statligt sjukhus i huvudstaden Dar es-Salaam. Den näst sista veckan valde tre av oss – jag, en tjej från Danmark och en tysk tjej – att försöka oss på att bestiga Mount Kilimanjaro, Afrikas Olympos. Det var oerhört påfrestande. Från dag två var man i ett ständigt tillstånd av ångest och rädsla; rädsla för att misslyckas och ångest över risken att bli dödssjuk av syrebristen. Dag ett gick genom en ljummen och fuktig regnskog. Dag två nådde vi bergsskogarna; kalare. Den tredje dagen regnade det och snöade det, med hård vind, och vi besteg 4000 meters höjd. Den fjärde dagen – den sista innan man tar 1000 meter sista natten – klarade vi knappt. Den danska tjejen hade spytt varannan timme sedan dag två och den tyska tjejen och jag mådde också oerhört dåligt, men fick inte fler symptom än extrem huvudvärk. Det var än så länge det mest påfrestande jag har gjort i mitt liv, och då har jag ändå tränat fotboll på elitnivå och balanserat det med studier på ‘diplomatprogrammet’ International Baccalaureate.

Saken är den, att man har två val när man bestiger berg. 1) fort upp, fort ned – liten risk för att bli sjuk. 2) oerhört långsamt upp och snabbt ned – öka chanserna för acklimatisering. Vår grupp gjorde varken eller och gick 8 timmar per dag (i snitt tog vi ungefär 750 meter per dag, då vi började på en viss höjd), men vi gjorde ett så kallat ‘summit attempt’ redan fjärde natten. Jo, man gör det på natten. Vid 4 500 meters höjd, där man hittar den högst belägna övernattningsplatsen, är det redan oerhört kallt. Man går genom arktiskt landskap, utan växter och inget djurliv sedan tre dagar bakåt. En enstaka fågel kan man se, men inget annat. Lägg därtill utmattning, kyla, blåst, tältsovplats och ingen elektricitet eller rinnande vatten. Den oerhörda utsikten och känslan av att vara fyra och en halv kilometer över de flesta på jorden var dock motiverande, och vi i gruppen försökte peppa oss att trycka oss den sista biten. Tro mig, det var inte lätt. Två av oss låg endast i tälten med huvudvärk och blöta kläder, medan den tredje varken kunde prata eller äta utan att kasta upp. Mörker vid 17-tiden och utedass i kylan härdade oss.

Den fjärde dagen tog vi oss knappt fram till lägret. Jag flåsade oerhört för att få i mig så mycket syre som möjligt, och vi hasade oss fram med pauser varje timme för att inte ta kål på varandra. Jag var så lycklig över att jag hade tagit med mig huvudvärkstabletter till berget – jag tror att de räddade oss. Denna dag nådde vi lägret runt 17.00, för att sova en timme, sedan äta och sedan sova tre, fyra timmar. Jo, tre timmars sömn blev det innan mitt livs hårdaste natt.

Vid 4500 meters höjd är man, som ni förstår, redan illa däran. Vare sig man är vältränade eller ej, man eller kvinna, stenhård eller mjuk – syrebristen är lika påtaglig och man förlitar sig endast på sin kropps förmåga att producera nya röda blodceller som kan effektivisera kroppens syreupptag. Det går inte att mäta på förhand och varje klättrare tar en chans. Vissa dör, framför allt är det bärarna, som tog våra 15-kilo tunga ryggsäckar med diverse extrakläder, mat och utrustning, som lider då de ger upp egen utrustning och kläder för att slippa släpa på extravikt. Usch vad jag skäms till denna dag över att jag inte bar min egen ryggsäck; endast min dagsryggsäck med inte ens 3 kilo vikt. Det var tungt ändå, så du ska inte döma mig eller någon annan – för i mitt ställe hade du gjort likadant – om du nu hade haft turen att ta dig såhär långt.

Into the night
Desperate and broken
The sound of a fight
Father has spoken.

Upp 23.00, ta en sista varm måltid innan 12 timmars klättring. Genom vind och regn- och snöblåst. Kyla: -10 grader. Köldeffekt: -20. Du vet hur näsan fryser efter en kvarts cykeltur till skolan en kall vinterdag? Testa då nio timmars klättring – från 00.00 till 09.00 – uppför världens högsta fristående berg. Jag tänker inte ens försöka förklara för er hur man för varje sick-sackande vändning såg en ny person sjunka ihop framför en av utmattning; det var denna natt som knäckte de flesta som inte tog sig hela vägen. När man ser vuxna män i sina bästa åldrar fullkomligt tappa medvetandet, falla ihop och spy eller gråta av utmattning, ja då blir man väldigt ödmjuk inför de makter som tillåter en själv att undgå syrebristen. Jag tänker inte ta på mig någon ära – jag hade bara tur.

Så, runt nio på morgonen nådde vi den första delen av toppen, Stella Point. Härifrån såg man Uhuru Peak, Afrikas högsta topp på 5 896 meter. En dag till så hade vi nått den höjd där de flygplan håller sig. Molnen hade vi passerat igenom redan andra dagen, men glaciärerna och gruset vi bokstavligt talat vadade igenom var fortfarande imponerande. Solen hade precis börjat stiga och i det ögonblick vi nådde Stella Point och utmattat satte oss ned, slog solens första strålar mot oss. Värme! Jag tittade ut över molnen, isen och de klättrare som fortfarande kämpade med att ta sig upp till oss. Min iPhone, som varit i flygplansläge sedan första dagen (för att spara på batteriet) slumpade fram Kings and Queens av 30 Seconds to Mars, där det första ljudet i låten är ett örnläte som ljuder ut över en dal. I takt med att solen steg, intensifierades musiken och texten fick mig nästan att gråta över dess oerhörda tajming.

Into the night
Desperate and broken
The sound of a fight
Father has spoken.

We were the kings and queens of promise
We were the victims of ourselves
Maybe the children of a lesser god
Between heaven and hell, Heaven and hell.

Into your eyes
Hopeless and taken
We stole our new lives
Through blood an pain
In defense of our dreams
In defense of our dreams

We were the kings and queens of promise
We were the victims of ourselves
Maybe the children of a lesser god
Between heaven and hell, Heaven and hell.

The age of man is over
A darkness comes at dawn
These lessons that we’ve learned here
Have only just begun

We were the kings and queens of promise
We were the victims of ourselves
Maybe the children of a lesser god
Between heaven and hell.

We are the kings
We are the queens
We are the kings
We are the queens

”We are the kings and queens of promise” – vi hade tagit oss hela vägen, genom himlen och molnen, men samtidigt genom mitt livs helvete – through heaven and hell – för att nu nå mitt livs vackraste ögonblick: att stå på toppen av Afrika. Vi hade tillsammans klarat oss hela vägen upp, hur hopplöst det än verkat när den danska tjejen började spy efter två dagars klättring eller när vi frös av kyla och utmattning i våra tält på 4500 meters höjd.

***

Det finns ingen riktig statistik på hur många som klarar sig hela vägen; vissa säger 20%, andra 80%. Av egen erfarenhet ligger nog sanningen någonstans i mitten, men enligt den rutt som vi tog – Machame (soim är den vackare, men också längsta och svåraste) – så var det inte en tredjedel som klarade sig hela vägen. Inte efter den helvetesnatt man genomlider efter den fjärde dagen. Till denna dag tänker jag på den natten när jag börjar tycka synd om mig själv – vare sig det är ett löppass eller allmän humörsvängning – och varje gång har jag förstått att jag har mådde så mycket värre och led mer den natten. Jag vet inte till vilken grad du tror på mig, om du ens har läst ändå hit, för inlägget blev längre än jag trodde, men den låt som bär mest mening för mig, är den som slumpades fram i det ögonblick jag slutförde mitt livs prestation. Jag är inte troende eller vidskeplig, men Kings and Queens kommer alltid att få mitt hjärta att pumpa hårdare och mina knän att bli svaga. Minnen från den natten kommer alltid att inspirera och motivera mig; precis som själva Afrikaresan har stärkt mig. Jag låter därmed Kings and Queens symbolisera inte bara bestigandet av världens högsta fristående berg, utan också min personliga utveckling och det som vi kan genomföra om vi antar utmaningen och vågar kämpa för det vi tror på. This is what dreams are made of, och varje tillbakablick får mig att drömma vidare.

Låten? Jo, den hör du här:

Annonser

Information

This entry was posted on 9 april, 2012 by in Personligt/Personally and tagged , , , , , .

Goodreads

Läsarmätare

  • 19,946

Följ mig på Twitter!

%d bloggare gillar detta: