En Strålande Utsikt

-för en 'bättre värld'

Om dagens politiska situation

I dagens (15/4-2012) DN skriver Peter Wolodarski (som för övrigt är en oerhört skicklig skribent) om Sveriges nuvarande regerings problem att hålla sig fast vid makten. Han jämför dagens Allians med 2005 års Socialdemokratiskt ledda regering, och poängterar likheterna mellan två relativt icke-misslyckade regeringars svårigheter att enas och få saker gjorda. Länken till artikeln är här: http://www.dn.se/ledare/signerat/en-regering-som-inte-trampar-faller

Jag var inte särskilt intresserad av politik 2005, och trots att pappa har jobbat med Göran Persson har jag oerhört dålig koll på vår förre statsministers politik. Så, jag kan inte säga mycket mer om jämförelserna än att det Wolodarski säger om Fredrik Reinfeldt stämmer. Reinfeldts Allians är ett isblock som krackelerar, och spänningarna har känts genom hela Sverige: ett Kristdemokratiskt parti vars absolut högsta partiledare har blivit ifrågasatt och utmanats av det egna partiet, ett Folkparti som känner sig alltför nedtrampat av Anders Borg och Reinfeldts relativt starka position och ett Centerparti som har tappat sin folkkära Maud Olofsson vilken nu blivit ersatt av den relativt oprövade Thatcheristen (?) Annie Lööf. Lägg till en försvarsmaktsskandal likt Bofors under Olof Palme och en ekonomisk kris som Big Business använder som ursäkt för att trycka ned löner och arbetsvillkor – en labil situation.

Maktvakuum? Jodå! Det tackar vi för: Stefan Löfvén har givit Socialdemokraterna ett oerhört hopp i statistiken – idag rankas de återigen som Sveriges största parti och siffran ökar för varje ny mätning, känns det som. Den tyste Stockholms-/Ådalensonen har – utan att faktiskt göra särskilt mycket – givit SAP en stabilitet som tyvärr inte fanns under Håkan Juholt (en man som jag dock beundrar för dennes retorik och mod att hålla SAP till vänster). Det konstigaste är dock att folk under Juholt drog sig bort trots stark retorik, men att de under absolut tystnad kommer tillbaka. Dagens svenskar är skygga – kanske lever någon sorts form av Palme-hat kvar och kanske ringer varje gång den klockan när en stark vänster-person kliver fram. Synd för socialdemokratin, säger jag. Jag skulle nog i dagsläget se mig själv till vänster på skalan, och ska jag vara ärlig tilltalar mig Jonas Sjöstedts (Vänsterpartiet) politik och retorik mycket mer än Löfvéns (skrämmande) tystnad.

”Parallellt med Saudiaffären har Socialdemokraterna fått en partiledare som inte bara kan tala i tv utan att tittaren blir nervös. Han har dessutom ordning på sina papper och låter inte som en vänsterpartist när han diskuterar tillväxtfrågor”, skriver Wolodarski något orättvist. För att låna en äkta höger-politikers ord: ”Det bästa argumentet mot en demokrati är ett femminuterssamtal med den genomsnittlige väljaren”. Till och med Winston Churchill förstod att den genomsnittlige medborgaren faktiskt inte har särskilt bra koll på politik… Vill man vrida på det kan man kanske hålla detta mot att SAP är Sveriges största parti. Vill man se sanningen, förstår man att det som Wolodarski skriver om är denne menar att Juholt gjorde folk nervös, är att folk inte förstod sig på Juholts briljans. Ja, så arrogant tänker jag uttrycka mig. Visst, Juholt var nu, med det med guld förgyllda efterhandsperspektivet, inte klanderfri – men dennes rent sakpolitiska idéer och språkförande var imponerande för någon som jag. Jag är en av de som håller med Göran Greider, då jag säger att dagens socialdemokrati har hamnat alltför nära mitten. Palme hade skämts över dagens SAP.

För att återknyta till artikeln, och särskilt citatet ovan, märker jag på orden ”som en vänsterpartist”, vilka Wolodarski använder tämligen skevt. Jag är ju nämligen den sortens person som gillar när man tar hänsyn till människan – inte Reinfeldts, Borgs och Björklunds Stockholms-brat eller wannabe-snobb – och talar om en vänsterinriktad politik. Det var ju sådan politik som skapade det Sverige som har hållit så oerhört bra under den ekonomiska krisen, där även snabbmatskedjeanställda får en härlig kollektivavtalslön och där skola och vård fortfarande är gratis eller tillgänglig för hundralappen. Många säger till mig att jag bara ser det gamla och inte ser framåt, men jag hävdar att vi någon gång måste lära oss av historien. Det är först när vi börjar uppskatta vår historia och det vi gjort fram tills idag som vi kan bygga en säker framtid, om inte så blir ”drömmare” och ”nytänkare” som diverse diktatorer och föraktliga rasistpartier som Sverigedemokraterna starka. Notera här det oerhört ironiska användandet av ”drömmare” och ”nytänkare”.

Jag vet att en ny socialdemokratiskt ledd regering kommer att får bort mycket av just rasismen ur Sverige – det är ju högerpolitikens kalla miljöer som skapar polarisering och rashat. Wolodarski nämner inte detta element, så jag lägger till det själv. Det är ingen slump att rasismen fick sin framfart under ett Allianslett Sverige. Jag säger inte att Moderaterna är rasister – men deras politik skapar det utanförskap som föder fördomar och som ursäktar ursäkter. Ursäkter, som ”jag har inget jobb för att invandrarna tar dem” eller ”jag har ingen pension på grund av invandrarna”, som under en Röd regering inte skulle behövas till samma grad, för då gäller människans välmående framför Big Business och storföretagens vinster.

Wolodarskis artikel är synnerligen aktuell och länkar alltså sammans den Röda regeringen som föll 2006. Wolodarskis huvudbudskap är att dessa regeringars främsta gemensamma faktor är passiviteten och att man får litet gjort. Metaforen att man faller över cykeln om man slutar trampa må vara simpel, men ack så enkel att förstå och ändå antagligen oerhört precis för det argument Wolodarski gör. Själv tror jag inte att det handlar om aktion – för en högerregerings enda mål är ändå att stärka företagens vinster på kostnad av välfärden – för en Allians-aktion skulle ändå bara innebära än mer polariserade klasser och än mer arbetslöshet (eller eventuellt minskade ingångslöner, suck). Nej, det handlar om att svenska folket kanske äntligen börjar förstå att de är skyldiga socialdemokratin allt: med en högerregering under tidigare år så hade vi harvat med Grekland och Portugal under jättarna Tyskland och Frankrike i ett EMU som är lamslaget av ett ekonomiskt system som under världens sämsta kapitalism (den amerikanska) nu kollapsat. Förhoppningsvis, återgår vi till en Röd – en Rödgrön! – regering 2014. Dagens siffror pekar på det, vare sig Alliansen tänker trampa vidare på sin cykel västerut mot überkapitalismens och kaosets kapitalism och övertro på företag att skydda ett lands folk.

 

Annonser

2 comments on “Om dagens politiska situation

  1. Sofia
    19 april, 2012

    socialdemokraterna var för EMU, och frågan avgjordes av en rådgivande folkomröstning, alltså inte av sossarna. Hade dåvarande Persson-regering fått bestämma hade de infört euron

    • drevinho
      19 april, 2012

      Ja, det stämmer! Faktiskt så var det det Vänsterpartiet som var emot EMU, och som jag skriver lite högre upp så är jag ju mycket inne på att V faktiskt har en del goda idéer. Men du har helt rätt. Persson har jag inte mycket till övers för, heller, om jag ska vara ärlig…

Kommentarer inaktiverade.

Information

This entry was posted on 15 april, 2012 by in Personligt/Personally.

Goodreads

Läsarmätare

  • 19,755

Följ mig på Twitter!

%d bloggare gillar detta: