En Strålande Utsikt

-för en 'bättre värld'

Språk och främmandeskap

I och med att jag har bott utomlands  (om man räknar ihop en halv månads språkresa i London, en halv månads volontärsarbete i Zimbabwe, en och en halv månads sjukhusarbete och Kilimanjaro-bestigning i Tanzania och nu två och en halv månaders franskastudier i Frankrike) en ansenlig tid på ett sätt som man inte gör om man bara turistar, tycker jag mig ha fått en ganska viktig insikt när det kommer till just utanförskap och främlingskap i relation till språkkunskaper.

Hur ofta går du fram till en helt främmande person och börjar tala om någonting vardagligt och slumpmässigt? Hur ofta, när du går runt ensam i stan, går du fram till någon du inte känner och börjar prata? Har det någonsin hänt? Jag tror inte att det har hänt mig någon gång, att jag har gått fram till en människa i syfte att lära känna den personen och socialisera. Det händer visserligen hela tiden på pubar, barer och krogar – men det här är inte samma sak. Ni som känner mig vet att jag tycker att alkohol är ett medel för att trycka ned sin blyga personlighet, som Holden Caulfields ‘phonies’.

Ja, det är inte lätt, och då kan man ändå språket till 110% i Sverige. När man bor (bor, per se, inte turistar) utomlands blir det annorlunda. Det är lite kul att märka hur man blir mer öppen som människa, speciellt om man åker någonstans utan några särskilda förväntningar – man blir så oerhört mer oreserverad. Dock är det svårt som svensk – vi är ändå kända för att vara ohälsosamt tillbakadragna och blyga – att socialisera ut ur tomma luften med en person. Undersökningar har ju visat att vi svenskar fruktar tal inför andra personer mer än döden!

Som på ett brasserie som detta – inte börjar jag tala med någon! Det är så det är. Punkt. Dock är det inte så farligt att faktiskt ta det där steget. Nu fick jag uppleva detta redan i början av min vistelse här i Nice, då en kvinna en dag när jag satt och studerade grammatik på ett café i närheten av skolan, frågade om hon kunde få titta lite i min grammatikbok som låg på bordet. Hon såg att jag studerade franska och förstod väl att jag behövde öva… Så började det den gången. Hon sa att det var en bra bok och frågade vad jag tyckte om den. Jag svarade att den är bra för att den är koncis, men att den är lite väl svår för mig som inte har studerat någon franska överhuvudtaget på fyra år. Efter detta förklarade hon att hon var lärare och att det var därför hon ville titta lite i min bok. Samtalet gick vidare från boken, till min skola, till hennes skola, till hennes familj (som var utspridd över halva världen) och sedan svenska utbildningssystemet och studiebidrag. Det var ett kort samtal om 15 minuter, och jag tragglade verkligen mig fram – gud, det kändes som att halva caféet satt och småskrattade åt mig – men jag var så jävla stolt efteråt. Jag kunde knappt hålla leendet borta efter det att hon hade gått: jag hade hållit ett spontant samtal – på franska!

Det var verkligen roligt att få träna min franska, och kvinnan var oerhört vänlig med diskreta rättningar och hon använde ett enkelt språk och talade långsamt. Jag tänkte dock att jag aldrig skulle kunna ha startat ett samtal som detta. Jag hade inte vågat fråga om någon annans bok – inte i Sverige och verkligen inte i Frankrike – för då hade man blivit uttittad som något sorts monster. Ni kan inte säga emot det. Hade någon frågat er om er bok på ett café hemma i Sverige, skulle ni inte känna er oerhört obekväma? Jag tror att jag hade känt mig så, men, som sagt, när man bor utomlands är det en annan sak, för man blir så konstigt öppen mot alla när man är utelämnad i en ny kultur.

Det är så här man känner sig: naken och utelämnad.

Hittade en roliga hemsida när jag googlade runt lite. samtalsamnen.se – för dig som har slut på kallsnack: http://samtalsamnen.se/

Det var lite samma sak i Afrika. I Zimbabwe var det till en början svårt att ta kontakt med personalen på centret där jag bodde. Jag visste inte riktigt hur kulturen fungerade och det var min absolut första gång utomlands på egen hand (om man räknar bort språkresan till London där vi faktiskt reste en grupp svenskar tillsammans). Jag var blyg och lite rädd. Det luckrades dock snart upp, speciellt under efter våra dagliga morgon- och eftermiddagspromenader med lejonen. Dock var det lite fusk att vi hade det gemensamt – det blir en annan utmaning när man inte delar uppenbara intressen, som ett gemensamt arbete…

I Tanzania hade jag också det lite jobbigt i början, särskilt i familjen där jag bodde. Än en gång måste jag erkänna att jag var blyg, och jag kunde inte föreställa mig hur 5 veckor skulle passera bekvämt – vad skulle vi ha gemensamt? Efter ett tag förstod jag dock att det var det man inte hade gemensamt som var allra roligast att lyssna på, och att vi ändå hade några gemensamma intressen. Det var främst här jag förstod hur Sverige verkligen är som en ledstjärna för många fattiga länder i världen – vår svenska socialdemokrati och Olof Palme är världskändisar! Kanske hjälpte det faktum att de hade varit i Sverige – Malmö och Stockholm – till! Utanför familjen fann jag också en del vänner, inte många, men några. På bussen sticker man ut ganska mycket som västerlänning – speciellt om du är vit. Ännu mer om du är asiat.

En skumpig dala dala-tur kan leda till härliga och spontana samtal med nyfikna tanzanier!

Just utseendet fick många människor att börja prata med mig. Bussresorna i Tanzanias huvudstad Dar es-Salaam präglas av trängsel, värme och öppna skjutdörrar på guppiga till hälften asfalterade vägar. I denna kaotiska atmosfär är det dock lätt att prata med folk – det är som att det inte kan bli mycket sämre än att ha huvudet upp i någons armhåla. Kommer särskilt ihåg en polis jag talade med. Han kunde inte mycket engelska, men han försökte verkligen och jag hängde med. Tyvärr har själva samtalet fallit mig ur minnet, men jag har för mig att han tackade mig för att komma till dennes land för att hjälpa till.

Dessa erfarenheter – idag endast berättade genom halvdana anekdoter – har lärt mig mycket. Jag har lärt mig att förstå invandrade personers oförmåga att ta sig in i ett nytt samhälle och jag har verkligen förstått vad George Orwell menade med sina teser om språkets betydelse för en människans personlighet, yttranden och liv. Språket är den främsta anledningen till att vi är mänskliga – utan språk hade vi aldrig samlats i grupper och byggt samhällen. Hur hade vi tämjt vildvargen och vildoxen till att bli hundar och kor? Hur hade det romerska riket administrerats eller ens kommit till från början? Och, hur skulle vi kunna behålla våra demokratier över hela världen om språket inte fanns och var fritt? Menar, ett språkhandikapp innebär ett faktiskt personlighetshandikapp – som jag med den franska kvinnan när jag desperat försökte förklara att vi i Sverige har studielån och måste låtit som ett litet barn på väg att börja gråta – och ett dåligt språkförande leder till att folk inte talar med dig till slut. Jag tror att det tyvärr är den främsta anledningen till invandrarnas dåliga integration i nya länder: de får inte den rätta  vägen till att använda det nya landets språk korrekt. Och, utan språket kan man aldrig riktigt förstå en kultur. Det finns en anledning till att jag försöker läsa alla böcker sina sina ursprungsspråk (vilket idag innebär att jag läser alla mina böcker på svenska eller engelska – har också läst två franskaböcker och börjat på en tredje) – för viktiga betydelser kan verkligen förloras över en översättning!

I Sverige klagar vi på dålig integration. Vi kommer dock aldrig att ta kontakt med där ‘afrikanen’ som sitter vid bordet bredvid oss när vi sitter på ett café. Vi kommer inte hjälpa ‘zigenarkvinnan’ som har problem med barnvagnen på spårvagnen. Som fastställt tidigare – svensken är blyg och den svenska kulturen reserverad. Men det finns ju lösningar! Vi är ju inte isolerade och kalla fiskar, utan språkföra människor. Mitt tips till dig som svensk är att börja våga gör det obekväma – du kan inte förlora på det. Antingen har du lärt dig att personen i fråga är tråkig (det vill säga om du får ett nej) eller att personen precis som du har en spännande livshistoria att berätta om!

Det kortaste tvåminuterssamtal om vädret kan verkligen skina upp ens dag!

Detta var faktiskt någonting jag lärde mig när jag arbetade för Läkare Utan Gränser som värvare – man har så larviga fördomar om hur folk. Gamla damer stannade och berättade om deras lärararbete under flera år i Tanzania, deras FN-militärtjänst i Kongo och välgörenhetsarbete här hemma i Sverige. Då var jag tvingad att ta kontakt med folk, och det var endast de första två som kändes något obekväma att ta kontakt med, för det var nytt, men efteråt tog man tag i var och varannan person på gatan utan att ha någon som helst rädsla! Våga ta kontakt med folk – tro mig, du kommer lära dig så oerhört mycket av den personen och denne kommer verkligen att uppskatta att du är social. Ärligt talat, tror jag också att vi har mer att lära av folk från andra kulturer än från vår egna, och därför uppmanar jag er att ta kontakt med folk som ser ut att kunna ha kommit från andra länder. De är roligast att samtala med och de kommer vilja lära känna din kultur också! Ska jag vara helt ärlig, tycker jag att ni som flyttat till andra länder och håller på att lära er språket också bör ta lärdom – våga använda ert nya språk, även om det går sådär. Man förstår i stort sett alltid ändå vad du menar, även om du inte kan uttrycka dig flytande. Kroppsgester, betoning och engelskan finns alltid där och kan hjälpa dig – om inte annat förstår folk dock oftast vad du menar i och med den gällande situationen. Menar, pekar jag på ett tomt bord bredvid någon på restaurangen och säger, med lite betoning på den avslutande stavelsen: ”libre?”, så förstår denne vad jag menar. Man kan nog även ta bort ”libre?” och istället bara peka och nicka något med ögonkontakt med personen. De förstår.

Jag tänkte nu runda av med en sista poäng: våga. Våga tala med folk. De kommer uppskatta det och du kommer verkligen känna dig upplyft, upplyst och stolt efteråt. Det är kulturen som sätter vissa käppar i hjulen för oss, men vi är ju ett socialt gruppdjur, och det vore ju synd att gå och hålla inne på orden. Det är som att gå och hålla inne på sin mänsklighet. Kanske borde jag lyssna på vad jag själv säger; det finns nämligen ett veckoligt event här i Nice som heter Franglish. Det är ett tvåtimmarsmöte med folk som talar franska och engelska, där man speed-dejtar, om man ska kalla det så, de andra deltagarna med 7 minuters samtal på franska och sedan 7 minuter engelska. Jag har inte riktigt våga släpa mig dit än, för jag är fortfarande galet osäker på min franska, men jag har varit på lunch hos min hyresvärdinna två gånger och hållit tretimmarssamtal i stort sett uteslutande på franska, och till slut måste man bara slänga ut sig själv i osäkerheten – det är ju där möjligheterna döljer sig…!

Franglish.

Så, våga. Det kan kännas lite konstigt i början för man vet inte hur folk kommer att reagera, men (och ursäkta för smygreklamen…):

Just Do It.

Annonser

Information

This entry was posted on 21 april, 2012 by in Personligt/Personally and tagged , , , , , , , , , , , , .

Goodreads

Läsarmätare

  • 19,755

Följ mig på Twitter!

%d bloggare gillar detta: