En Strålande Utsikt

-för en 'bättre värld'

Jag läser ”The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde”

Jag inleder dagens inlägg med ett litet konstverk (klicka på bilden för att komma till källan):

Dualism. Dubbelkaraktär.

***

The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde (1886)

Författare: Robert Louis Stevenson

Genre: skönlitteratur

Betyg: 4/5

Robert Louis Stevensons fantastiska verk The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde har analyserats tiotusentals, kanske hundratusentals, gånger. Än fler gånger, känns det som, har det förstörts av personer som snarare söker skräckinslagen än de psykologiska och filosofiska förtjänsterna i verket. Jag tänker inte slänga in en direkt litterär analys, för detta skulle endast innebära ett par timmars ångest och tungt skrivande, vilket ingen annan läser förutom litteraturlärare… Däremot tänker jag slänga in ett par ord om vad jag finner i verket som faktiskt gäller min verklighet – för det bästa verken, som du vet, har ofta teman och motiv som sträcker sig över tidsåldrar.

Robet Louis Stevenson.

För er som inte har läst verket och kanske inte känner till historien särskilt väl kan jag säga – utan att förstöra spänningen och verkets essäns – att Stevenson experimenterar med människans innersta natur: är den ond eller god, och vilken har överhanden? Det är också denna filosofiska fråga som får huvudpersonen, Dr. Henry Jekyll, att framställa en substans som gör att han kan lägga sin finputsade mänskliga persona åt sidan för att ge sina innersta frosserier:

”[There] severed in me those provinces of good and ill which divide and compounds man’s dual nature. /…/ man is not truly one, but truly two. I say two, because the state of my own knowledge does not pass beyond that point.”

Det är alltså detta, låt oss kalla det, moraliska dilemma som utgör kärnan, och som består hos läsaren när vi lagt ned boken.

Det jag snabbt tänker på är två delvis skiljda saker.

1. Hur man som människa faktiskt har två motsatta drivkrafter i livet, där den ena är att man ska uppföra sig väl och visa hänsyn och respekt mot andra, och den andra är att man innerst inne kanske ändå drivs främst av djuriska instinkter som driver på ens primitiva egoism och frosseri. Detta är en tanke som jag i mina mest livsbegrundande perioder också har ramlat över, men att läsa hur Stevenson slutligen cirkulerar kring frågan får mig att undra än mer över vilket som är starkast.

2. Hur man låter sig ge utlopp, eller ej, inför dessa drivkrafter.

Jag har alltid känt att jag har tryckt ned mina primitiva känslor – vilket antagligen gäller de flesta människor i den ‘civiliserade världen’. Jag kanske har tagit det än längre då jag inte dricker alkohol, strular runt på fester eller låter mina känslor gå före mitt förnuft i känsliga frågor. Jag har faktiskt till en viss del människosynen att det är just vår tankeförmåga som gör att vi kan ställa oss högst upp i näringskedjan: det är vårt förnuft som gör oss mänskliga. Visst håller Stevenson med om detta, då denne beskriver hur Dr. Jekylls alter ego förvandlas till en grottmänniskoliknande gestalt, utan direkt mänskliga drag; och visst ångrar sig Dr Jekyll ändå, med facit i hand? Här talar vi som symbolikens styrka.

Å andra sidan, så finns ju ens egoism där ändå. Till exempel blir jag så oerhört passionerad, på gränsen till arg, när jag diskuterar politik med en motståndare att jag ibland i huvudet får för mig att kasta mig över denne. Ett annat, om inte än starkare, exempel är fotboll – jag blir oerhört passionerad både på plan och framför TV:n. Och visst, när det gäller kärlek, så tror jag att vi alla förstår hur Mr Hydes oerhörda känslostyrning tar överhanden över förnuftet tio gånger av fem. Det är också detta jag ofta ser när ‘dagens ungdomar’ låter sina passioner flöda på alkoholstinna fester, krogvandringar och diverse festivaler, karnivaler och andra euforiska tilldragelser. Säger jag att ”fest=omänsklighet”? Nej, inte direkt, men jag vill göra en stark poäng i att man låter djuret i sig ta överhanden när man hänger sig till sina luster. Att frivilligt släppa kontrollen över det uppfostrade jaget måste väl ändå innebära att man går bakåt i evolutionen?

Det är denna upplaga jag har, av Transatlantic Press. Länken här går till Adlibris, men boken jag har är inköpt på Bokia i Köping.

Ni får nu spy galla över mina reflektioner, om det är så. Detta är i alla fall mina ärliga åsikter, till den grad jag kan rättfärdiga dem med den kunskap och upplysning jag har som 20-åring i en snabbt snurrande värld, och om du vill diskutera detta vidare får du gärna kommentera nedan, för jag har så mycket mer att säga om detta ämne. Nu blev inlägget långt ändå, men jag höll mig ändå ifrån den litterära analysen.

Slutligen, beakta detta konstverk ännu en gång och se symboliken i det som skrivs. Föreställ dig ditt eget ansikte och hur vissa vardagssituationer konkretiserar det som Stevenson tar upp. För, det är ju det som gör ett verk legendariskt och odödligt.

Annonser

3 comments on “Jag läser ”The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde”

    • drevinho
      28 juni, 2012

      Wow, tack för tipset! Har så klart hört mycket om Gösta Berlings Saga, men har aldrig kollat närmare. Det verkar dock vara en mindre tegelsten?

      • drevinho
        28 juni, 2012

        Förresten så kanske Dr Jekyll och Mr Hyde pekar något mer på just ondska vs. godhet, snarare än ”glädjeliv” vs ”förnuft”, även om de verkar lika till själva konceptet!

Kommentarer inaktiverade.

Goodreads

Läsarmätare

  • 19,946

Följ mig på Twitter!

%d bloggare gillar detta: